83% = Inte helt 100?

Published on 2 oktober, 2016

 Det är skidstavar det handlar om och nu är det kris på riktigt. Internationella skidförbundet (FIS) har nämligen beslutat att inga klassiska skidstavar får vara längre än 83% av kroppslängd (mätt från sko till infästning av stavrem) vid sanktionerade FIS-tävlingar. Motivet sägs vara att rädda den klassiska skidåkningen och bevara skidintresset världen över. Medier svämmar över av alla åsikter, allt från att detta är rent vansinne och att FIS är bakåtsträvare till att detta är nödvändigt för att rädda sporten och den klassiska skidåkningen. Människor utanför skidsporten funderar säkert vad vi håller på med men nån form av problemställning har i alla fall uppstått.

Personligen tror jag varken stavlängder eller procentsatser är det relevanta i denna diskussion överhuvudtaget. Jag tror problemet är större än så. Det allvarliga i denna fråga är hur besluten fattas och vilken förankring de har samt vilka konsekvenser det ger. Tänker först göra en snabb reflektion om beslutet och dess innebörd efter att ha läst en mängd inlägg och diskussioner i olika medier.

Man måste givetvis först kommentera själva beslutet angående den bestämda procentsatsen vilket då ska vara 83%. Om man inte använder Flashback och Skidforum som underlag utan istället FIS officiella bestämmelser så kan man ganska snabbt konstatera att om man mäter enligt dessa riktlinjer så landar det i att majoriteten av alla skidåkare inte påverkas nämnvärt. Ett annat argument man kunnat läsa är oron bland föräldrar till skidåkande barn och ungdomar att det nu kommer bli ännu dyrare att hålla på med skidåkning. Efter att ha utövat längdskidåkning och en rad av andra idrotter på elitnivå sedan barnsben kan jag med relativt hög säkerhet säga att om man ska kunna åka skidor och staka med långa stavar krävs en grundkapacitet och god utnyttjandegrad tekniskt sett och den har man fått först efter barn och ungdomsåren. Därför tror jag även alla föräldrar bör kunna vara lugna.

Om detta inte är de stora problemen vad är det då som är så allvarligt? Jo, efter att minutiöst läst igenom FIS hemsida om deras organisation, olika kommittéer och beslutsfattare så kan man ganska enkelt summera det i att det s.k FIS council där alla beslut definitivt tas det består av 17 män och endast 2 damer med en total snittålder på drygt 60 år. Ordförande har som kuriosa suttit på tronen sedan 1998. Eftersom jag har vetskap om att ”council” i princip tar de beslut som de olika kommittéerna lagt fram så läser jag vidare. Det blir dock ingen större skillnad för i de aktuella kommittéerna i denna fråga så är alla ordförande och i princip alla medlemmar just äldre män (beroende på när en man betraktar sig som äldre). Ett knappt undantag är i damernas egen kommitté. Är detta inlägg i debatten ur ett feministiskt perspektiv? Självklart inte, det kunde varit det men det jag vill ha sagt med detta är att om man vill ha en nyanserad bild och så många infallsvinkar som möjligt vid en problemställning då är denna konstellation knappast till en fördel. Äldre män har garanterat lång erfarenhet och många har gjort många goda gärningar genom åren i allt från FIS till föreningsverksamhet ska man visserligen ha i åtanke men detta upplevs ändå som enkelspårigt. Roligt nog så får man inte glömma att alla skidåkares åsikter ska lyftas fram genom en egen kommission (Athletes’ Commission). I denna sitter 2 längdskidåkare från den traditionella världscupen, antagligen med en egen inställning i just detta fall, dvs inga långloppsåkare. Kommissionens representant som sitter med i ”council” är dessutom före detta alpinist som milt sagt är van kortare stavar (notera ironin). Vill man påverka denna kommission då har FIS gjort det så smidigt att man antingen kan maila dem eller Hashtagga #FISAthletes på sociala medier. Man kan ju bara spekulera i om detta hade gjort nån skillnad i detta fall, eller i något annat för den delen. Vilken förankring representanterna i alla dessa led har hos respektive specialidrottsförbund, föreningar och inte minst alla aktiva det låter jag vara osagt men med tanke på denna ”bomb” som slog ned i fredags så kan man ändå gissa att den inte är speciellt god.

Utan att bli för långrandig och snöa inne på just FIS som organisation så går vi vidare till det praktiska genomförandet och möjliga konsekvenser av beslutet. Jag köper argumenten att man vill bevara en tydlig skillnad mellan klassisk skidåkning och skate samt att det inte ska vara genomförbart att staka och fuska med benen på klassiska skidtävlingar. Nu har jag möjlighet att återkoppla till det jag skrev tidigare, dvs om utfallet är att det inte blir någon märkbar skillnad för majoriteten av denna nya maxgräns då borde det rimligtvis betyda att man kan fortsätta med samma teknik om bansträckningen tillåter. Med andra ord, ingen skillnad! Sedan kan man fråga sig varför just 83 procent ska vara en gräns. Är det vetenskapligt bevisat att stavlängder över det är till fördel? Själva poängen med vetenskaplig forskning är att den har pågått under en längre tid. Fenomenet stakning är relativt nytt och utvecklingen pågår för fullt och det känns då väldigt tidigt att därför uttala en viss procentsats när man omöjligt kan vara 100 procent säkra. Hade FIS varit lite mer på vakt och haft en organisation med flera infallsvinklar då hade man kunnat rådfråga aktiva skidåkare och snabbt insett att tillräckligt tuffa banor med en viss profil hade varit en betydligt smartare lösning enligt mig. Man behöver inte en masterexamen i fysiologi för att inse att ingen kommer staka snabbare på banor som har backar som i t.ex. Falun.

Några av konsekvenserna då? Det ska bli mycket intressant att uppleva det praktiska genomförandet av kontroll och mätning vid alla klassiska FIS- tävlingar. Alla ideella krafter vid Vasaloppet lär nog skratta sig hesa första söndagen i mars. Just detta är också ett problem som inte förvånar, att FIS tar ett beslut enbart med fokus på den traditionella världscupen utan att ägna så mycket tanke på vad det innebär för de flesta som faktiskt åker skidor. Det är en mycket liten skara som åker FIS-tävlingar på hög nivå och dessa är absolut kontrollerbara men här kommer alla syndabockar in i bilden som har fått för sig att åka så fort som möjligt från punkt A till B även på långa lopp. Denna stavgräns kommer i vilket fall inte leda till att man gör något annat än att staka på långloppen av flera olika anledningar. Därför blir det olyckligt att flera långlopp just ska innefattas av denna regeländring. Precis som jag nämnde så är det praktiskt omöjligt att genomföra dessa kontroller etc. Vad händer om man bryter en stav? byter strax innan målgång? Som sagt så är det många oklarheter.

Jag skulle vilja ta mig friheten att summera detta genom att påstå att man har ifrån FIS sida och även från förbundshåll i bl.a. Sverige kört en linje i många år nu med ambitionen att längdskidsporten ska växa och bli mer attraktiv världen över. Man försöker med olika tävlingsformat, nya värdländer, nya regler mm. Med facit i hand så kan vi konstatera att det blivit betydligt färre länder som kämpar om de främsta placeringarna samt att många skidåkare fått sämre villkor och stöttning i konkurrensen med många andra idrotter. Man har inte minst helt blivit tagen på sängen av långloppens utveckling och ekonomi. Man måste acceptera att långloppen är navet i skidrörelsen och att alla team i helhet är nya positiva tillskott i skidvärlden så fler skidåkare får möjligheten att fortsätta utveckla sporten som jag tror alla gemensamt tycker om i grunden. Det är inte samma idrottsklimat idag som förr då många beslutsfattare kanske var aktiva. Lösningen är inte stakfria zoner och andra påhitt som är så dumma så klockorna stannar. Då gäller det att svälja stoltheten och se till sportens bästa istället för att enspårigt köra på vidare utan att se alla möjligheter. Gör man inte det då älskar man inte längdskidåkning så mycket som man säger enligt mig!

/ Martin Holmstrand

Untitled-18

Enjoyed this video?
"No Thanks. Please Close This Box!"